Det är svårt att bara sluta med något man gjort i flera år. Det är svårt att låta bli att ta insulin, för det är något jag gjort så himla länge. Trots att jag dessa dagar knappt behövt insulin(vissar dagar inget insulin alls) så kan inte kroppen på något sätt släppa de, eller är det i huvudet det sitter? Insulin är som en drog för oss diabetiker, vi behöver det för att klara av dagen, för att överleva. Dessa dagarna har varit hemska inte bara pga allt som har hänt, men också pga att jag får dåligt samvete(??) när jag äter och inte tar mitt insulin. Jag vet precis vad som händer när jag inte har insulin i kroppen, för att ja har varit med om det. (fanns en tid då jag låg högt hela hela tiden och min kropp tog inte emot insulinet)

Idag har jag haft typ en miljon känslor på samma gång.. rädd och orolig för sockret & sen irriterad och arg för att kroppen inte har samma mängd insulin i kroppen som innan. VAD HÄNDER MED MEJ ENS?!?!?!?

Jag förstår fortfarande inte vad som händer med mej, känns inte ens som min kropp längre. Förutom när jag blir ihjäl stucken då dom snor mitt blod (höhö) 

Hade även insulinkänning(när man har lågt blodsocker) i några timmar igår kväll/natt, tur att V hade fixat grönsaker och dip, så de var bara att äta.. igen. Inte för att de hjälpte så jättemycket. 

Och även igår som alla andra dessa dagar så började jag gråta för att det hände ännu en gång och blodsockret vägrade gå upp ännu en gång och visste ännu en gång vad som kan hända. 

Även igår kväll/natt så hade jag massa känslor, ena stunden låg jag i V:s famn och skrattade med honom och en stunden så snorade jag ner hans famn.. Och sen så fick jag dåligt samvete över att han också lider pga att jag blivit så sjuk, han känner sig hjälplös. Om han bara visste hur mycket han hjälper mej utan att ens veta om de!

Hans klapp på kinden och puss på pannan när jag ligger där och gråter hjälper så mycket, även om det inte syns utåt.

Skulle inte ens önska min värsta fiende detta.

" jag vill inte tävla mot alla andra..."

Den lilla glädjen jag hade innan försvanm lika fort.
Så trött på att bara vara hemma och ruttna om dagarna & där i mellan få utbrott och gråta lite osv osv. Har iaf förflyttat mej från ruttnandet i soffan till sängen nu. Jag hatarhatarhatarhatar i stort sätt allt just nu och ja tänker på saker som jag i vanliga fall inte ens hade kunnat få för mej att tänka på.
Önskar att någon våldgästade mej och sa " nu åker vi iväg och gör nått, ja tar hand om dej ". Hade kunnat gå ut till skogen och sätta mej på en sten och de hade känts så jävla bra. Det börjar också bli jobbigt ocj tröttsamt att kunna vara själv eller att inte ens kunna gå på toa utan att sockret sjunker. Är så äckligt trött på allt att ja börjat gå mej själv på nerverna.
#fuckdiabetes

Har i någon timme försökt att få liv i min mätare som mäter glukos-värdet varje 5:e sekund genom en plastnål som ja har i magen. Men den vill ändåååå inte börja fungera....