I TOLV dagar har jag kämpat, i tolv dagar har jag gråtit, i tolv dagar har jag varit orolig i tolv jävla dagar har jag hatat livet hatat allt. I tolv dagar har jag varannan dag varit på akuten och varannan dag har ambulansen varit hemma hos mej. I tolv dagar har jag sagt att jag inte vill mer, att jag inte orkar längre, att jag skiter i detta.
Under tolv dagar har jag kämpat som ALDRIG förr, under tolv dagar har jag samtidigt lärt mej en MASSA om vissa personer, under tolv dagar har jag själv insett vissa saker. Under tolv dagar har jag ändrat humör på 2 sekunder, under tolv jävla dagar har jag lidit.
Jag är så otroligt trött på detta, jag är så trött på att äta, trött på att dricka, trött på att kolla blodsocker, trött på att vara orolig, trött på att vara rädd, trött på att inte kunna få vara ensam,trött på att ha sönder stuckna händer och armar, trött på att ha massa blåmärken av alla nålar,trött på att vara trött. Jag är så trött på att höra " det blir bra " NEJ DET BLIR INTE BRA BARA SÅDÄR, DET HAR INTE BLIVIT BÄTTRE EFTER 13 RÖR BLOD, EFTER FLERA LITER JUICE, EFER FLERA PAKET DRUVSOCKER, det blir fan inte bra bara sådär.. jag orkar inte.
Jag har insett att ja blivit deppig as fuk av detta, hela mitt liv har stannat upp. Det jag vill göra kan ja inte göra. Vill bara gråta gråta gråta och gråta lite till. Vill inte ha dåligt samvete dag in och dag ut för att dom jag älskar lider pga mej, ingen annan eller annat förutom pga mej. Jag vill inte gå runt med en klump i magen och veta att samma sak kan hända igen, från ingenstans. Jag vill inte att allt ska stanna upp, jag vill inte detta längre.
Jag vill inte vara sjuk längre, jag vill inte ha det såhär.
Jag lever, men ändå inte...

" Han visade mej att han är redo att kriga med mej.. "

Vaknade upp helt glad och pigg efter gårdagens händelser hemma och på akuten. Åt en mysig frukost med mina hjältar och pratade om det som har hänt, vi skrattade lite, vi grät lite och vi älskade varandra mest i hela universum.
Gick och gjorde mej iordning för jag skulle till V! Även om jag fortfarande var rädd och orolig att de kanske skulle hända igen, så var jag ändå trygg. För jag visste att han skulle hjälpa mej på ett eller annant sätt om det skulle hända.
Att ta sig dit gick super bra, men sen sket de sig på kvällen.. och det hände igen, hos V, i hans soffa, i hans famn. Där låg jag utan kontroll igen, där låg ja och skakade ännu en jävla gång okontrollerat. Och där satt han och kämpade med att kolla mitt blodsocker, han kämpade med att lugna ner mej kämpade med att ge mej druvsocker och juice, han kämpade och gjorde allt han kunde för att få upp mitt blodsocker, men de gick inte..
Han sprang ner till garaget och hämtade bilen på 3 min, han hjälpte mej att packa min väska, han hjälpte mej ner för trapporna och han körde mej till akuten.. Min lilla hjälte, min finaste V.
Trots allt så fick han mej att le, trots allt fick han mej att skratta. Så många tårar han torkade den kvällen, så mycket han räddade mej den kvällen.

Allt börjar snurra, kroppen börjar skaka och jag har ingen kontroll längre.

" De " hände igen, kroppen bara bestämde att ja skulle svimma i trappan denna gången. Kroppen bestämde sig bara sådär för att låta blodsockret sjunka såfort igen att ja inte skulle hinna ta mej upp till köket, men den lät mej ringa pappa i panik och säga det händer igen.
Även denna gången hade jag ingen kontroll, även denna gången ligger jag på ryggen och kollar upp och hör hur min hjälpte pappa springer upp och ner med druvsocker och juice. Även denna gången ligger jag där och skakar okontrollerat & gråter floder. Även denna gången kom ambulansen och även denna gången fick dom upp blodsockret efter många om och men.
Fast denna gången varade det " bra " blodsocker värdet länge, för denna gången fick mina hjältar köra mej till akuten. För återigen kunde jag inte kontrollera de..
Efter 8 timmar på kuten, efter massa irritation så fick jag träffa en doktor.. vilken var min lldeles egna diabetes doktor! Lyckan när jag såg henne, det kändes så skönt och så bra att få se henne, att få prata med henne & att få säga hur mycket jag hatar allt och att kunna få gråta och veta att hon faktiskt vet anledningen till varför jag gråter.
Fick reda på att jag hade 20% för mycket(??) insulin i kroppen pga att ja gått ner 16kg. Chocken att gå ner från en helvetes massa insulin till typ inget? Det kändes galet, helt ofattbart. Med nya insulindoser fick jag äääntligen åka hem!

I tolv dagar har jag kämpat med att få blodsockret att ligga bra, i tolv dagar har jag varit rädd och orolig.

På min alldeles egna födelsedag (1/3) så svimmade jag för andra gånger under mina 13 år som diabetiker, svimmade i köket utan någon som helst förvarning.. de bara hände. Har inte heller något minne av det förutom att ja sa att jag inte kan tugga mina druvsocker & att jag kämpade emot att inte försvinna helt.
Efter en stund när jag blev lite mer mänsklig så hade mamma ringt ambulansen och att dom var påväg och att allt skulle bli bra.. När dom kom så var pulsen på 160 och jag andades snabbt och skakade så mycket att dom hade svårt att kolla mitt socker. I 3(!!!!) timmar låg jag på golvet i köket medans dom kämpade med att få upp mitt blodsocker. Tillslut gav dom mej glucose intravenöst och då gick det upp till 7.9
Dom såg till att jag kunde resa mej och gå utan att vingla och utan bli yr, efter de körde dom iväg. Insåg sen att jag hade så ont i mina tänder för att ja hade bitit så hårt för att hålla mej vaken & alla muskler i kroppen var spända av krampandet och av allt skakande..
#fuckdiabetes

" Tänk om man kunde vakna upp en morgon och allt var bara en hemsk dröm? "

Alla dessa " tänk om " och alla dessa " jag önskar ", alla dessa " jag orkar inte " och alla dessa " ja skiter fan i detta nu ". Alla dessa tankar och önskningar har blivit vardag, de har liksom blivit en standard grej.
Det handlar inte om " ät inte socker, ta din spruta " eller " ja men ät lite socker så blir det bra ", det handlar mer om att jag ibland inte har någon kontroll på blodsockret, det handlar mer om att hur jag än gör ibland så skiter det sig ändå. Det handlar mer om att jag ena minuten kan sitta och prata med dej och ha kul och någon minut senare kan ligga framför dej på golvet och skaka och kämpa för att inte svimma eller ännu värre.. hamna i koma. Det handlar också om att ja en dag kan vakna upp och min alldeles egna kropp bestämmer sig för att inte " ta emot " insulin. Att jag då istället börjar kräka, hjärtat börjar slå fortare, jag börjar se gult & all verklighet bara försvinner. Och timmar senare ligger jag på intensiven och kämpar. Det handlar mer om att alla som ser mej såhär vet att dom tillslut inte kan hjälpa mej utan stå och titta på medans hjälp är påväg. Det handlar om att jag är trött på att gå runt och vara orolig, trött på att inte veta när " det " händer igen, trött på att gråta, trött på att vara rädd, trött på att vara en nåldyna när mina ådror drar ihop sig. Så _sjukt_ trött på allt detta. Så trött på att höra " ja men det fixar du lätt ", det där " lätt " existerar inte. Jag har slängt in handduken, nu får någon annan fixa detta för jag klarar inte de själv. ‪#‎fuckdiabetes‬