Jag har gråtit i mormors famn,gråtit i mammas famn & sen klockan sju har jag gråtit i pappas famn. Jag gråter så mycket att det inte ens käns som tårar längre..
Jag vill inte detta mera, såfort ja ser siffrorna på mätaren så blir ja orolig, såfort den börjar vibrera så blir jag rädd. Jag vill inte längre,jag vill att de ska sluta. Jag vill leva igen.

" när du vet att det finns en enda sak som kan göra detta lättare.. "

Träffade min diabetes doktor igår igen, världens bästa är hon. Vi pratade massa om allt och inget, berättade hur jag känner & hur ja mår. Vad jag tänker och vad jag vill.
Hon vet inte heller vad som händer i min kropp, hon tycker att det är konstigt att jag helt plötsligt inte behöver insulin. För innan tog jag insulin heeela tiden utan att något hände typ.
Men sen sa hon att hon tror att min bukspottkörtel har börjat fungera igen.. att den har återhämtat sig! GLÄDJEN JAG KÄNDE JUST DÅÅÅÅ! Men inte för att det varade sålänge... Jag och V har pratat om detta och han sa att ja inte ska bli för glad ifall den visar sig att den inte funkar, för att han inte vill att ja ska bli ännu mera ledsen. Och han har rätt.
Just nu känns inget bra, inget är kul, har ingen ork till något & är ständigt rädd och orolig. Solen skiner ute idag och det kändes skönt att få lite frisk luft, var och hämtade ett paket.
De är även fredag idag ( woho..) och jag har inget planerat.. förutom att göra samma sak som ja gjort dessa 13 dagar. Det börjar ta psykiskt att inte göra något..
#fuckdiabetes