Blir ett uppehåll på bloggen.
Måste ta mej igenom allt detta äckliga skitet, måste hitta energi och ork till att vilja fortsätta. Måste hitta energi till att sluta mej själv,min diabetes och allt annat äckligt jävla helvete.
#fuck dia...no fuck everything.

Hejsan Melissa! Jag har märkt att du inte är i toppform just nu, och tänkte bara skicka lite styrkekramar. Trots att vi inte umgås eller ens pratar så tänkte jag bara att jag kunde skriva en liten hälsning att jag tänker på dig och att jag hoppas att du blir bra igen. Det är långt ifrån lätt att vara inne på akuten dag in och dag ut, men jag tycker att du verkar vara en stark person ändå - se bara dig själv i spegeln, du slutar ju inte kämpa!

Ibland sker nedgångar här i livet, då man tvingas kriga som en soldat fastän man själv inte valt detta öde. Men, man säger ju trots allt att ''God gives his strongest soliders his toughest battles'', vilket är något jag tycker du ska ta åt dig!

Och när du mår som sämst, när du bara känner för att lägga dig ner på marken för att gråta som en bebis - kom då ihåg att du aldrig är ensam! Det finns så många människor runtomkring dig som bryr sig om dig, och skulle offra sina liv för dig. Däribland är dina föräldrar. Med det sagt tycker jag att du ska kämpa fram ett leende för deras skull, det klarar du! Och med ett enda leende kan du göra deras dag, kanske till och med deras vecka, mycket lättare.. För både du och dem lever i en mardröm just nu.

Förutom detta vill jag även påminna dig om att en viss hjälp finns att tillgå på alla håll och kanter. Jag själv inte göra dig frisk - trots att jag mer än gärna hade velat ha den förmågan.. Men, när du känner dig nere så får du mer än gärna skicka ett meddelande, inte bara ett utan flera hundra om det skulle få dig att må bättre. För även om vi inte pratar så finns jag här, det vill jag bara påminna dig om! Så nu hoppas jag att jag fått dig att må lite bättre, förhoppningsvis. Kanske ett litet leende? Tänk med på att du har så mycket mer här i livet att göra - resa, äta god mat, resa lite till, äta ännu mer gott, festa lite kanske? träffa släkt och vänner och sååå mycket mer.

Den jävla sjukdomen jävlas med fel person, I know that, så bevisa det för alla andra också! Var stark nu, gråt om det behövs, men glöm inte LEVA!!!

Kramis, Sara.

Jag har fått en nål.

Jag har städat.

Jag har gråtit massa och varit väldigt emo( är fortafarde depp as fuck.)

Jag har gått runt och varit kär. Som vanligt.

Jag har kollat på en miljon filmer & läst skvaller.

I'm falling apart.

Jag har fått frågan " hur orkar du " typ en miljon gånger dessa dagar.

Jag har heeelt ärligt ingen anning, ja vet inte ens själv vad jag håller på med eller vad om händer. jag hänger inte med, hänger inte med någonstans.

Jag är bara en människa jag också, som nog har all världens otur.

Jag är utpumpad på energi,ork,lust.. på allting typ. Och jag vet inte vart ja får den lilla orken som är kvar. 

Nu är jag ju inlagd, nu ska dom väl hitta vad felet är. Men det känns som att ingenting händer, jag är fortfarande låg, jag bara sjunker och sjunker trots allt socker jag får hela tiden. Och dom här på avdelningen fattar inte heller något, hela natten försökte dom få det att stiga. 

Jag behöver något bra nu.. snälla. 

" thinking out loud. "

Har märkt vilka som lever upp till sitt " jag bryr mej om dej " och dom som bara säger det. 

Dom/den man trodde skulle bry sig gör inte de. Well thank you for that, now i know.

 Mamma och pappa kom innan och då passade jag på att duscha medans mamma var här så att hon kunde hjälpa mej. Har nålar och slangar & grejer, kan inte göra större saker själv.

Mitt socker åkte äntligen upp till 15.7 och då sänkte dom mitt glukos och då började ja sjunka igen.. det var dags för lunch strax efter. Så dom ska komma snart och kolla mitt socker igen. Förstår inte varför jag blir glad när de börjar stiga när ja vet att ja ändå kommer bli besviken och ledsen. 

Det jobbigaste just nu är att vara här ensam, att det bara är jag,jag och så allt jag tänker på och alla känslor. 

Det jag vill ha nu och det som jag behöver mest, kommer inte att hända, kommer inte att dyka upp. 

Jag är så irriterad hela jääävla tiden, och jag tar ut det på allt typ. Är jag inte irriterad så gråter jag, ja så ser mina dagar ut. Vet inte hur många gånger jag började gråta igår. Börjar gråta såfort jag ser mina föräldrar, börjar till och med att gråta när jag tänker på min katt(and yes, han betyder massa). 

Har fått en massa mycket enormt stöd av såååå många underbara människor. Jag önskar att alla era " krya på dej " och " du är stark " kunde bota detta. Men det kan de inte, men det ger mej lite mer ork. 

Mamma och pappa åkte för en stund sen, dom skulle handla lite saker och sen skulle dom komma hit med mormor. Min lilla lilla mormor... nu gråter jag igen. HEJJA. 

Dagen är inte slut ännu, allt kan hända. Hoppas på de jag önskar mest just nu, de jag behöver mest.

#fuckdiabetes

Den här dagen suger. MVH rakt från hjärtat.

Mina påsar som ska hänga under ögonen hänger istället vid knäna.

Viiiiilken natt.. har inte sovit nått & jag har snart varit vaken i 24 timmar. 

Sockret har då alltså legat lågt hela natten och vägrat att gå upp till mer än 8.0 och där efter börjat sjunka, like always. Har fått min tredje påse med glukos, ju mer dom höjer droppet dessto mera kissar jag. 

Har fått en röd lapp där jag/dom ska skriva exakt allt jag äter & dricker och hur mycket. Så jag tog lite pepsi max att dricka. Eftersom att jag är så jävla trött så glömde ja ju detta riktigt fort.. När ja väl kom på de och sa till dagens ssk här så frågade hon hur mycket jag drack, jag svarar " en klunk " och hon frågar " hur många milliliter? ".. ja. hur många ml var det?! Som tur var så sa hon att vi kunde skriva en klunk och ifall doktorn inte förstod så fick han fråga eller nått.

Klockan är 08:00 och det är snart dags för frukost, är inte sugen på att äta frukost ett dugg pga har ätit hela natten typ.

Söndag är det idag också,hade ju hellre legat hemma och kollat på något dåligt som går på tv än att vara här.

Hoppas mina föräldrar kommer snart så att jag har något annat att göra. Alla besök är välkomma som kan tänkas göra en arg,bitter ledsen diabetiker på bättre humör.

Efter ex antal dagar hemma, så åkte jag till V i fredags. Var så längtig(v:s alldeles egna ord) efter honom! Trotsade min rädsla och oro och tog tåget till honom. De gick bra & ja tänkte " ja men detta fixar jag ". Vi hade en sån riktig tjockis-dag/k] vi bestämde oss för att pizza. Skitbra tänkte jag,nu håller sig sockret uppe. Sen gjorde han pannkakor med nutella & de om nått borde hålla sockret uppe. Men nej.. trots att ja ätit som en häst i flera timmar så hamnade sockret på 1.8 Och där satt jag på golvet hemma hos V, och ännu en gång kämpade jag emot att inte svimma och samtidigt äta.. Fast de med ätande och drickande fick V sköta åt mej, för ännu en gång klarade jag inte av de själv. Sockret gick upp och sen ner igen, sen låg jag istället i hans knä & då försvann jag(svimmade) 2 gånger. Vaknade av att han ropade på mej. Sen ringde han ambulansen och dom kom.. stack mej 6 gånger innan dom hittade ett kärl, fick 5 sprutor med glukos. Sen var det jlart & ja lämnades kvar att fortsätta kämpa med detta själv.


Lördag Vaknar flera gånger under natten, av rädsla. Lyckas somna om och vaknar med ett socker på 7.6 tar mina 2 enheter lantus, äter först en banan och sen blir ja sugen på korv & bröd äter lite av de & sen tar jag en munk (älskar munkar mvh tjock). Sockret går upp till 22.6 (!!!!) tro det eller ej men jag blev glad av att se HÖGA siffror. Efter lite glädje begav ja mej ner till mitt rum för att göra lite armband och tänka på annat! 40 min senare blir ja sugen på o'boy, beger mej då upp för att fixa o'boy & kollar sockret och då har jag sjunkit till 13.4 Tar fram den största koppen ja kunde hitta och gjorde o'boy och fortsatte med mina armband. Efter ytterligare 40 min så blev ja hungrig, så ännu en gång begav ja mej mot köket. Kollade sockret och då låg ja på 4.4 irritationen som kom,illska och rädslan kom också på samma gång. Åt iallafall som en häst och drack som en. Efter 15 min börjar jag känna mej yr, ber pappa att hämta min BS mätare, ja kollar sockret och då ligger ja på 2.9 HEJJA. Mamma ringer ambulansen direkt, för vi vet ju alla vad som hända ska. Pappa sätter sig breve mej och försöker för 21:e gången att lugna ner mej. Ambulansen kommer, dom tittar på mej, hittar ett kärl(på första försöket dessutom!)säger att jag är vit och att dom ska köra in mej till akuten. HEJJA HEJJA! Kämpar mej bort till deras bil & lägger mej. Resan till akuten var nog värst, de gick fort och ja såg alla bilar bakom oss...twi. På akuten tog som BS och prover och sen fick jag min första påse glukos. Pratade med någon doktor som sa direkt att han tänker lägga in mej & att ja de räcker med att ja lidit i 21 dagar nu. Vääääldigt blandade känslor, men okej bit ihop Melissa och håll käften.
Kommer upp till avdelningen ja ska vara på,dom rullar in mej på rummet & ja berättar exakt allt som har hänt. Och som svar får ja " vi förstår inte vad som händer " & " du blir en svår nöt att knäcka, ska bli spännande att följa detta ". Hej mitt namn är Melissa och jag känner mej som en forsknings mus.
Sockret låg på 5.4 på akuten med glukos i dropp, på avdelningen när ja kom fram låg ja helt plötsligt på 3.5 även då med glukos i dropp. Pappa körde och köpte mat, ja åt ännu en gång som en häst och drack, hade fortfarande glukos kvar när ja åt. Sen kom dom och kollade sockret då hade ja stigit till 10.0 och sjuksköterskorna blev glada! Men inte jag, för ja vet vad som kommer hända. Från 10.0 till 8.5 till 2.1 nu.. Och här ligger ja ENSAM trots att ja ligger så jävla lågt IGEN. Fick en macka och juice & dom snabbade på droppet. Antagligen så kommer dom igen och kommar ifall de stigit.
Har inte kunnat somna en sekund, och klockan är bara (!!!) 03:18.. snart frukost här ju!
Saknar V,saknar mina föräldrar,saknar mina vänner & saknar hela min familj. Fuck detta.

Det är svårt att bara sluta med något man gjort i flera år. Det är svårt att låta bli att ta insulin, för det är något jag gjort så himla länge. Trots att jag dessa dagar knappt behövt insulin(vissar dagar inget insulin alls) så kan inte kroppen på något sätt släppa de, eller är det i huvudet det sitter? Insulin är som en drog för oss diabetiker, vi behöver det för att klara av dagen, för att överleva. Dessa dagarna har varit hemska inte bara pga allt som har hänt, men också pga att jag får dåligt samvete(??) när jag äter och inte tar mitt insulin. Jag vet precis vad som händer när jag inte har insulin i kroppen, för att ja har varit med om det. (fanns en tid då jag låg högt hela hela tiden och min kropp tog inte emot insulinet)

Idag har jag haft typ en miljon känslor på samma gång.. rädd och orolig för sockret & sen irriterad och arg för att kroppen inte har samma mängd insulin i kroppen som innan. VAD HÄNDER MED MEJ ENS?!?!?!?

Jag förstår fortfarande inte vad som händer med mej, känns inte ens som min kropp längre. Förutom när jag blir ihjäl stucken då dom snor mitt blod (höhö) 

Hade även insulinkänning(när man har lågt blodsocker) i några timmar igår kväll/natt, tur att V hade fixat grönsaker och dip, så de var bara att äta.. igen. Inte för att de hjälpte så jättemycket. 

Och även igår som alla andra dessa dagar så började jag gråta för att det hände ännu en gång och blodsockret vägrade gå upp ännu en gång och visste ännu en gång vad som kan hända. 

Även igår kväll/natt så hade jag massa känslor, ena stunden låg jag i V:s famn och skrattade med honom och en stunden så snorade jag ner hans famn.. Och sen så fick jag dåligt samvete över att han också lider pga att jag blivit så sjuk, han känner sig hjälplös. Om han bara visste hur mycket han hjälper mej utan att ens veta om de!

Hans klapp på kinden och puss på pannan när jag ligger där och gråter hjälper så mycket, även om det inte syns utåt.

Skulle inte ens önska min värsta fiende detta.