Jag har alltid varit den som inte velat prata om jag mår dåligt, har aldrig velat prata om min diabetes med någon. Har alltid sagt att jag mår bra när sockret varit dåligt, mest för att ja inte vill att dom som frågar ska oroa sig.

Men nu efter allt som har hänt så pratar jag mera, efter allt som har hänt så släppte jag ribban på mitt ego och ja grät,skrek & jag pratade om allt som jag tyckte var jobbigt, och det var en massamassamassa! Var så deppig och ledsen under den månaden att om ja tappade en gaffel så kunde jag börja gråta, ja skojar inte. 

Nu är jag iallafall ärlig mot mina nära och kära, ja säger till när ja mår dåligt när jag ligger högt och likaså när jag ligger lågt, säger oftast att jag vill avgå haha. 

Kurva betyddr h..ra på bosniska hihihi, lika kul varje gång. mvh dålig humor

Såhär såg de ut igår då..

..4 månader senare, ja lever fortfarande! 

Mycket har hänt sen 4/4 haha, jag blev aldrig skickad till Lund pga att ja kände att ja inte fick någon hjälp av mitt diateam. Istället så fick ja vara en bitch och tjata till mej en pump, efter många om och men då alltså. Hade också en sån CGM mätare som mätte mitt blodsocker varje femte minut, men eftersom att region skåne är snåla så får man inte ha en sån egen, föralltid typ, om man inte bekostar en sån själv. Men iaf efter att ja fått låna den 1 månad så frågade min ssk mej om jag ville ha en mätare som heter Libre, ja visst varför inte tänkte jag.. Så ja frågade vad det var för mätare och då sa hon " man sätter fast en liten sensor på armen som mäter ens socker, och så tar man mätaren och skannar över & visar den blodsocker värdet som är nu och 8 timmar tillbaka" ALLTSÅ HUR UNDERBART LÅTER INTE DE DÅÅ??? Ja tackade ja direkt, ville ha den helst igår. Bara känslan av att slippa sticka sig mellan 20-35 gånger om dagen i fingrarna, och gjort de i typ snart 14 år, HEAVEN LIXOM.  Så någon vecka efter fiCk jag denna underbara sak! Förutom att jag vill svimma och mår illa varje gång ja ska byta sensorn så ÄLSKAR jag den något djävulskt & den har gjort allt sååå mycket enklare, tro det eller ej. 

Dagen ja fick den (16/4) så fick jag välja vilken pump jag ville ha, vilken som skulle passa mej osv osv. Även där fick ja bli en bitch. Jag hade läst om en pump som heter Accu-Chek Insight, den var väldigt liten,smidig och hade en fjärris, ja fastnade för den väldigt fort ochkände att ja ville ha den. Meeen min ssk och la familia hade annat i planen, dom ville att ja skulle ha en annan som man kunde koppla på den där CGM-mätaren, men det ville inte ja pga att ja inte ville ha en massa saker på mej. Har alltid varit den som har dåligt självförtroende osv osv, så att få en pump var redan så jobbigt även om ja visste att den kunde hjälpa mej att må bättre. Men iaf den blev den pumpen som jag ville ha!  :D :D :D  

Så den 25/5 blev ja med min pump a.k.a AGDA som V har döpt den till, mycket gulligt tycker jag då :) :)

..och kan också berätta att den har gjort ett under med mitt bs och mitt liv. Allt blev så mycket enklare, det blev lättre att få kontroll på sockret & ja fick tillbaka lite kontroll över min kropp.

Det tog självklart tid innan ja fick rätt doser och sånt, och jag har fortfarande inte hittat rätt men är så mycket bättre än innan. Och jag mår bra, nej. Jag mår så jävla mycket bättre nu än vad jag någonsin har gjort innan! 

Vill aldrig va utan min Agda och vill aldrig mera gå tillbak till insulinpennor, någonsin! 

LÄNGE LEVE AGDA!!!

" för att må bra så måste du göra saker för dej själv. "

Dessa dagar sen jag kom hem från sjukan har varit kaos, eller ja allt mellan kaos och lycka.

Jag trodde att allt var påväg att bli bra, visst jag låg högt i sockret men vi alla trodde att de var efter effekten på allt som har hänt. Alla liter glukos på sjukan, all stress,all oro osv osv. Meeeeen det var det ju inte. 

Sen den 25/3 har jag alltså legat HÖÖÖÖÖÖGT helahelahelahelaa tiden & det har varit heeeeeelt omöjigt att få ner sockret. 

Har ringt varje dag till mitt diabetes-team och frågat om råd men dom har bara höjt mitt insulin med små fjuttiga enheter(som en fis i rymden typ) och ja förstår att man inte bara kan höja jätte mycket för ja har ju legat lågt i 21 dagar. 

Trots all frustation och illska osv så har ja försökt att inte tänka på de så jättemycket som ja i vaniga fall skulle ha gjort. Jag har istället umgåtts med V mer avslappnat och faktiskt kunnat tänka p bara honom och oss, ja har låtit mina föräldrar andas ut och låtit dom lugna ner sig och börja jobba. Alltså försökt återgå till de vanliga :) 

Åkte iaf till V i fredags och vi pratade om allt som har hänt med mej, med oss & hur det har fåverkat vår relation. Vi pratade länge och diskuterade en massa. Känns skönt att jag har haft honom vid min sida hela tiden,även om han absolut inte förtjänade allt detta som har hänt! Han visste ju självklart sen första gången vi började prata att jag har diabetes och sånt, men har lixom aldrig sätt mej så dålig som jag har varit & ja/vi har ju berättt vad han ska göra ifall ja blir dålig. men detta som har hänt har varit tooo muuch, men han har fxat det superduper bra! 

Iallafall efter att vi hade pratat och sånt såå gjorde vi lite mat(vi älskar mat,vi äter hela tiden. han är vältränad.jag är tjock). Seeeen efter så tror ja att vi åt något annat hahah och sen skulle vi kolla på LEEET'S DANCE & ja han kollade på det för min skull. 

Mitt under allt kollande så började jag må illa så ja kollade mitt socker och de låg på 23(!!!) och då visste ja att det var ketocis på g.. Och en stund efter de så sprang ja till toan för att kräka, och de gjorde ja cirka 4 gånger. 

Så V bestämde sig för att köra mej till akuten.ännu en gång...  Så till akuten off we go.

Och akuten hä r ju sämst i världen, man får typ hjälp om ens tarm hänger utanför kroppen -.- 

När vi hade börjat köra så ringdeV till akuten och berättade att vi var påväg och varför vi var de, och tanten i telefonen började prata om något & V blev jätte arg åå började skrika (heheh han kan min V), han kallade henne idiot och la på hehehehe. De var tur att han ringde, för ja fick hjälp direkt haha!

PÅ akuten så tog dom en massa blodprov like always, dom kollade inte ens ketoner vilket dom SKA göra!!

Iallafall dom kom oh berttade att jag låg på 26, no shit?!?!? Så dom gav mej 4 enheter insuliin och så fick vi vänta... SOM FUCKING VANLIGT DÄR.

Medans vi väntade där så får jag sms av pps som frågar om vi var kvar & ja svarade att vi var. Och då svarar pappa att han också var påväg in med ambulans för att han hade fått en smäll på ögat av ett gäng killar(pappa är ordninsgvakt)

Jag och V kollade på varandra och tänkte typ " vadfan händer ens? " , då slutade ja tänk på mej själv och blev orolig as fuck för paps :((( . Tur att V var med och kunde lugna ner mej och säga att paps mår bra eftersom att han ändå kunde smsa. 

Mitt hjärta slutade typ slå och tårarna var på g när ja såg när dom kom med pappa :(( pappa har alltid varit hjälten, den starka av oss! Meeeen.... han mådde bra, han skrattade haha. Och de gjorde dom alla andra där också för de var ändå lite kul att vi båda var där samtidigt.. 

Ja blev precis utskriven när paps kom in så ja fick ringa mamma så hon fick komma. 

När ja ringde mamma och berättade att pappa hade kommit in och vad som hade hänt så fick ja svaret " VAFAN HÅLLER NI PÅ MED?????? ", sen la hon på och kom. 

Hon var orolig och ledsen, lilla mamma, min krigare. Hon stannde kvar & jag ock viktor var tvugna att åka hem, och vi la oss kanske vid 5 på morgnen. TRÖTTA SOM FAN.

Och sen dess har mitt socker fortfarande varit högt, och i onsdags fick jaåka in igen fast med socker på 29... men dåååå blev det kaos. Jag var SÅ ÄCKLIGT ARG OCG TRÖTT PÅ DOM. Fick höra att det inte var viktigt att ja låg på 29 och hade kräkt. Nejdå när ja liger högt så "bränner" sockret organen i kroppen.Idioter

Det var 24(!!!) stycken före mej så ja fick nog och sket fullständigt i vad min doktor har sagt, ja gav mej mer insulin än vad ja ska för att de ska sjunka & medans ja väntade på min tur så fick ja ner sockret och mådde hur jävla bra som helst! 

Fast för de fick jag utskällning av mitt diabetes-team, ja får inte göra något utan att fråga dom. FUUUCK ER JA GÖR VAFAN JA VILL NU FÖR DET HJÄLPER IAF.

Nu väntar jag på remiss ner till Lund, för dör hjäper dom folk & man får det man behöver.

Blir ett uppehåll på bloggen.
Måste ta mej igenom allt detta äckliga skitet, måste hitta energi och ork till att vilja fortsätta. Måste hitta energi till att sluta mej själv,min diabetes och allt annat äckligt jävla helvete.
#fuck dia...no fuck everything.

Hejsan Melissa! Jag har märkt att du inte är i toppform just nu, och tänkte bara skicka lite styrkekramar. Trots att vi inte umgås eller ens pratar så tänkte jag bara att jag kunde skriva en liten hälsning att jag tänker på dig och att jag hoppas att du blir bra igen. Det är långt ifrån lätt att vara inne på akuten dag in och dag ut, men jag tycker att du verkar vara en stark person ändå - se bara dig själv i spegeln, du slutar ju inte kämpa!

Ibland sker nedgångar här i livet, då man tvingas kriga som en soldat fastän man själv inte valt detta öde. Men, man säger ju trots allt att ''God gives his strongest soliders his toughest battles'', vilket är något jag tycker du ska ta åt dig!

Och när du mår som sämst, när du bara känner för att lägga dig ner på marken för att gråta som en bebis - kom då ihåg att du aldrig är ensam! Det finns så många människor runtomkring dig som bryr sig om dig, och skulle offra sina liv för dig. Däribland är dina föräldrar. Med det sagt tycker jag att du ska kämpa fram ett leende för deras skull, det klarar du! Och med ett enda leende kan du göra deras dag, kanske till och med deras vecka, mycket lättare.. För både du och dem lever i en mardröm just nu.

Förutom detta vill jag även påminna dig om att en viss hjälp finns att tillgå på alla håll och kanter. Jag själv inte göra dig frisk - trots att jag mer än gärna hade velat ha den förmågan.. Men, när du känner dig nere så får du mer än gärna skicka ett meddelande, inte bara ett utan flera hundra om det skulle få dig att må bättre. För även om vi inte pratar så finns jag här, det vill jag bara påminna dig om! Så nu hoppas jag att jag fått dig att må lite bättre, förhoppningsvis. Kanske ett litet leende? Tänk med på att du har så mycket mer här i livet att göra - resa, äta god mat, resa lite till, äta ännu mer gott, festa lite kanske? träffa släkt och vänner och sååå mycket mer.

Den jävla sjukdomen jävlas med fel person, I know that, så bevisa det för alla andra också! Var stark nu, gråt om det behövs, men glöm inte LEVA!!!

Kramis, Sara.

Jag har fått en nål.

Jag har städat.

Jag har gråtit massa och varit väldigt emo( är fortafarde depp as fuck.)

Jag har gått runt och varit kär. Som vanligt.

Jag har kollat på en miljon filmer & läst skvaller.

I'm falling apart.

Jag har fått frågan " hur orkar du " typ en miljon gånger dessa dagar.

Jag har heeelt ärligt ingen anning, ja vet inte ens själv vad jag håller på med eller vad om händer. jag hänger inte med, hänger inte med någonstans.

Jag är bara en människa jag också, som nog har all världens otur.

Jag är utpumpad på energi,ork,lust.. på allting typ. Och jag vet inte vart ja får den lilla orken som är kvar. 

Nu är jag ju inlagd, nu ska dom väl hitta vad felet är. Men det känns som att ingenting händer, jag är fortfarande låg, jag bara sjunker och sjunker trots allt socker jag får hela tiden. Och dom här på avdelningen fattar inte heller något, hela natten försökte dom få det att stiga. 

Jag behöver något bra nu.. snälla.