" thinking out loud. "

Har märkt vilka som lever upp till sitt " jag bryr mej om dej " och dom som bara säger det. 

Dom/den man trodde skulle bry sig gör inte de. Well thank you for that, now i know.

 Mamma och pappa kom innan och då passade jag på att duscha medans mamma var här så att hon kunde hjälpa mej. Har nålar och slangar & grejer, kan inte göra större saker själv.

Mitt socker åkte äntligen upp till 15.7 och då sänkte dom mitt glukos och då började ja sjunka igen.. det var dags för lunch strax efter. Så dom ska komma snart och kolla mitt socker igen. Förstår inte varför jag blir glad när de börjar stiga när ja vet att ja ändå kommer bli besviken och ledsen. 

Det jobbigaste just nu är att vara här ensam, att det bara är jag,jag och så allt jag tänker på och alla känslor. 

Det jag vill ha nu och det som jag behöver mest, kommer inte att hända, kommer inte att dyka upp. 

Jag är så irriterad hela jääävla tiden, och jag tar ut det på allt typ. Är jag inte irriterad så gråter jag, ja så ser mina dagar ut. Vet inte hur många gånger jag började gråta igår. Börjar gråta såfort jag ser mina föräldrar, börjar till och med att gråta när jag tänker på min katt(and yes, han betyder massa). 

Har fått en massa mycket enormt stöd av såååå många underbara människor. Jag önskar att alla era " krya på dej " och " du är stark " kunde bota detta. Men det kan de inte, men det ger mej lite mer ork. 

Mamma och pappa åkte för en stund sen, dom skulle handla lite saker och sen skulle dom komma hit med mormor. Min lilla lilla mormor... nu gråter jag igen. HEJJA. 

Dagen är inte slut ännu, allt kan hända. Hoppas på de jag önskar mest just nu, de jag behöver mest.

#fuckdiabetes

Den här dagen suger. MVH rakt från hjärtat.

Mina påsar som ska hänga under ögonen hänger istället vid knäna.

Viiiiilken natt.. har inte sovit nått & jag har snart varit vaken i 24 timmar. 

Sockret har då alltså legat lågt hela natten och vägrat att gå upp till mer än 8.0 och där efter börjat sjunka, like always. Har fått min tredje påse med glukos, ju mer dom höjer droppet dessto mera kissar jag. 

Har fått en röd lapp där jag/dom ska skriva exakt allt jag äter & dricker och hur mycket. Så jag tog lite pepsi max att dricka. Eftersom att jag är så jävla trött så glömde ja ju detta riktigt fort.. När ja väl kom på de och sa till dagens ssk här så frågade hon hur mycket jag drack, jag svarar " en klunk " och hon frågar " hur många milliliter? ".. ja. hur många ml var det?! Som tur var så sa hon att vi kunde skriva en klunk och ifall doktorn inte förstod så fick han fråga eller nått.

Klockan är 08:00 och det är snart dags för frukost, är inte sugen på att äta frukost ett dugg pga har ätit hela natten typ.

Söndag är det idag också,hade ju hellre legat hemma och kollat på något dåligt som går på tv än att vara här.

Hoppas mina föräldrar kommer snart så att jag har något annat att göra. Alla besök är välkomma som kan tänkas göra en arg,bitter ledsen diabetiker på bättre humör.

Efter ex antal dagar hemma, så åkte jag till V i fredags. Var så längtig(v:s alldeles egna ord) efter honom! Trotsade min rädsla och oro och tog tåget till honom. De gick bra & ja tänkte " ja men detta fixar jag ". Vi hade en sån riktig tjockis-dag/k] vi bestämde oss för att pizza. Skitbra tänkte jag,nu håller sig sockret uppe. Sen gjorde han pannkakor med nutella & de om nått borde hålla sockret uppe. Men nej.. trots att ja ätit som en häst i flera timmar så hamnade sockret på 1.8 Och där satt jag på golvet hemma hos V, och ännu en gång kämpade jag emot att inte svimma och samtidigt äta.. Fast de med ätande och drickande fick V sköta åt mej, för ännu en gång klarade jag inte av de själv. Sockret gick upp och sen ner igen, sen låg jag istället i hans knä & då försvann jag(svimmade) 2 gånger. Vaknade av att han ropade på mej. Sen ringde han ambulansen och dom kom.. stack mej 6 gånger innan dom hittade ett kärl, fick 5 sprutor med glukos. Sen var det jlart & ja lämnades kvar att fortsätta kämpa med detta själv.


Lördag Vaknar flera gånger under natten, av rädsla. Lyckas somna om och vaknar med ett socker på 7.6 tar mina 2 enheter lantus, äter först en banan och sen blir ja sugen på korv & bröd äter lite av de & sen tar jag en munk (älskar munkar mvh tjock). Sockret går upp till 22.6 (!!!!) tro det eller ej men jag blev glad av att se HÖGA siffror. Efter lite glädje begav ja mej ner till mitt rum för att göra lite armband och tänka på annat! 40 min senare blir ja sugen på o'boy, beger mej då upp för att fixa o'boy & kollar sockret och då har jag sjunkit till 13.4 Tar fram den största koppen ja kunde hitta och gjorde o'boy och fortsatte med mina armband. Efter ytterligare 40 min så blev ja hungrig, så ännu en gång begav ja mej mot köket. Kollade sockret och då låg ja på 4.4 irritationen som kom,illska och rädslan kom också på samma gång. Åt iallafall som en häst och drack som en. Efter 15 min börjar jag känna mej yr, ber pappa att hämta min BS mätare, ja kollar sockret och då ligger ja på 2.9 HEJJA. Mamma ringer ambulansen direkt, för vi vet ju alla vad som hända ska. Pappa sätter sig breve mej och försöker för 21:e gången att lugna ner mej. Ambulansen kommer, dom tittar på mej, hittar ett kärl(på första försöket dessutom!)säger att jag är vit och att dom ska köra in mej till akuten. HEJJA HEJJA! Kämpar mej bort till deras bil & lägger mej. Resan till akuten var nog värst, de gick fort och ja såg alla bilar bakom oss...twi. På akuten tog som BS och prover och sen fick jag min första påse glukos. Pratade med någon doktor som sa direkt att han tänker lägga in mej & att ja de räcker med att ja lidit i 21 dagar nu. Vääääldigt blandade känslor, men okej bit ihop Melissa och håll käften.
Kommer upp till avdelningen ja ska vara på,dom rullar in mej på rummet & ja berättar exakt allt som har hänt. Och som svar får ja " vi förstår inte vad som händer " & " du blir en svår nöt att knäcka, ska bli spännande att följa detta ". Hej mitt namn är Melissa och jag känner mej som en forsknings mus.
Sockret låg på 5.4 på akuten med glukos i dropp, på avdelningen när ja kom fram låg ja helt plötsligt på 3.5 även då med glukos i dropp. Pappa körde och köpte mat, ja åt ännu en gång som en häst och drack, hade fortfarande glukos kvar när ja åt. Sen kom dom och kollade sockret då hade ja stigit till 10.0 och sjuksköterskorna blev glada! Men inte jag, för ja vet vad som kommer hända. Från 10.0 till 8.5 till 2.1 nu.. Och här ligger ja ENSAM trots att ja ligger så jävla lågt IGEN. Fick en macka och juice & dom snabbade på droppet. Antagligen så kommer dom igen och kommar ifall de stigit.
Har inte kunnat somna en sekund, och klockan är bara (!!!) 03:18.. snart frukost här ju!
Saknar V,saknar mina föräldrar,saknar mina vänner & saknar hela min familj. Fuck detta.

Det är svårt att bara sluta med något man gjort i flera år. Det är svårt att låta bli att ta insulin, för det är något jag gjort så himla länge. Trots att jag dessa dagar knappt behövt insulin(vissar dagar inget insulin alls) så kan inte kroppen på något sätt släppa de, eller är det i huvudet det sitter? Insulin är som en drog för oss diabetiker, vi behöver det för att klara av dagen, för att överleva. Dessa dagarna har varit hemska inte bara pga allt som har hänt, men också pga att jag får dåligt samvete(??) när jag äter och inte tar mitt insulin. Jag vet precis vad som händer när jag inte har insulin i kroppen, för att ja har varit med om det. (fanns en tid då jag låg högt hela hela tiden och min kropp tog inte emot insulinet)

Idag har jag haft typ en miljon känslor på samma gång.. rädd och orolig för sockret & sen irriterad och arg för att kroppen inte har samma mängd insulin i kroppen som innan. VAD HÄNDER MED MEJ ENS?!?!?!?

Jag förstår fortfarande inte vad som händer med mej, känns inte ens som min kropp längre. Förutom när jag blir ihjäl stucken då dom snor mitt blod (höhö) 

Hade även insulinkänning(när man har lågt blodsocker) i några timmar igår kväll/natt, tur att V hade fixat grönsaker och dip, så de var bara att äta.. igen. Inte för att de hjälpte så jättemycket. 

Och även igår som alla andra dessa dagar så började jag gråta för att det hände ännu en gång och blodsockret vägrade gå upp ännu en gång och visste ännu en gång vad som kan hända. 

Även igår kväll/natt så hade jag massa känslor, ena stunden låg jag i V:s famn och skrattade med honom och en stunden så snorade jag ner hans famn.. Och sen så fick jag dåligt samvete över att han också lider pga att jag blivit så sjuk, han känner sig hjälplös. Om han bara visste hur mycket han hjälper mej utan att ens veta om de!

Hans klapp på kinden och puss på pannan när jag ligger där och gråter hjälper så mycket, även om det inte syns utåt.

Skulle inte ens önska min värsta fiende detta.

" jag vill inte tävla mot alla andra..."

Den lilla glädjen jag hade innan försvanm lika fort.
Så trött på att bara vara hemma och ruttna om dagarna & där i mellan få utbrott och gråta lite osv osv. Har iaf förflyttat mej från ruttnandet i soffan till sängen nu. Jag hatarhatarhatarhatar i stort sätt allt just nu och ja tänker på saker som jag i vanliga fall inte ens hade kunnat få för mej att tänka på.
Önskar att någon våldgästade mej och sa " nu åker vi iväg och gör nått, ja tar hand om dej ". Hade kunnat gå ut till skogen och sätta mej på en sten och de hade känts så jävla bra. Det börjar också bli jobbigt ocj tröttsamt att kunna vara själv eller att inte ens kunna gå på toa utan att sockret sjunker. Är så äckligt trött på allt att ja börjat gå mej själv på nerverna.
#fuckdiabetes

Har i någon timme försökt att få liv i min mätare som mäter glukos-värdet varje 5:e sekund genom en plastnål som ja har i magen. Men den vill ändåååå inte börja fungera....

Trots allt bajs idag så känns denna dagen bättre än dom andra.
Ingen kan få mej le trots allt som han kan, min finaste lilla prins.

Just nu är jag förbannad och ledsen. När jag hittar lite hopp och glädje så skiter de sig också. Då kan ja lika gärna vara ledsen hela jävla tiden utan dåligt samvete.